Kognitiv dissonans

Hej kära miljövänner!

För en tid sedan befann jag mig i en bar där alla gäster ställdes inför valet mellan två drycker; en med socker, och en utan.
Jag var ensam om att välja den sockerfria, och blev ganska omedelbart efter att ha mottagit min dryck nästan attackerad av en bekant som kände sig manad att göra narr av mig på alla möjliga vis pga. mitt nyttigare val av dryck.
Denna bekanta intar stora mängder socker varje dag, och jag blev riktigt imponerad av de argument han i högröstat ordalag framförde för att försvara sitt söta leverne som han verkade känna att han måste rättfärdiga inför mig trots att jag inte yttrat ett enda ord.

Denna händelse fick mig att börja fundera på miljöfrågor, och nu kommer jag oundvikligen att glida in på ämnet psykologi igen.
Jag kan inte rå för det.
Jag upplever nämligen att samma fenomen som inträffade vid baren med min bekanting återfinns överallt när det gäller klimatfrågan.
Och då syftar jag alltså på det här förnekandet som tycks pågå, där många liksom lyckas förtränga att en global miljökatastrof håller på att närma sig medan de försvarar sitt miljöovänliga beteende med näbbar och klor även om det innebär att de måste håna och göra ner alla med annorlunda åsikter. Jag har aldrig riktigt förstått beteendet, och jag kan komma på mig själv med att bli väldigt frustrerad över det faktum att många går omkring och blundar för verkligheten.
All fakta pekar mot avgrunden, men ändå så fortsätter många med sin vardag som om ingenting har hänt. Det ser helt enkelt ut som att vissa faktiskt inte bryr sig.
Men det köper jag lika lite som jag köpte att min sockerkonsumerande bekanting inte bryr sig om vad han stoppar i sin kropp.

Så, jag har nu ägnat några dagar åt att försöka förstå det här, och råkade i mina efterforskningar på uttrycket kognitiv dissonans.
Jag råkade på detta uttryck när jag läste boken Omställningen av Jens Ergon.
Kognitiv dissonans är, enkelt förklarat det obehag som uppstår när man har flera motstridiga tankar samtidigt.
Samma känsla som alltså uppstår när jag äter en hel chipspåse på en gång.
Och äntligen blev det nu alltså begripligt för mig hur många tycks kunna bortse från att de bidrar till att sabotera planeten.
Jag kan nämligen komma på mig själv med att rättfärdiga mina våldsamma chipsorgier på alla möjliga långsökta sätt, för att göra det enklare för mig själv.
Ok, det här med chipsen kanske inte är det bästa exemplet, men det hjälpte åtminstone mig att förstå vad det är som pågår i världen.
Människor gör nämligen nästan vad som helst för att befria sig från kognitiv dissonans och därmed få tankar och handlingar att stämma överens.
Det finns de som ändrar sina värderingar för att slippa denna dissonans.
Dissonansen rent av tvingar oss att ändra våra värderingar, eftersom det är alldeles för plågsamt att gå omkring och brottas med motstridiga tankar hela tiden.
Vi gillar helt enkelt inte när saker och ting krockar i skallen, och det är tydligen enklare att rättfärdiga sitt dåliga beteende än att förändra det.
Så fort vi har lyckats lura oss själva genom att skitsnacka oss ur alltihopa, så är dissonansen borta och vi kan fortsätta leva som vanligt.
Skitenkelt.
Att ändra sitt beteende däremot kan vara mycket svårare. För vissa kan det tom. vara enklare att tuta i sig själv att man är en dålig människa för att tankar och beteende ska hänga ihop.
Vi går med andra ord hur långt som helst för att slippa vara förvirrade.
Ju mer det krockar, desto mer bedrar vi oss själva.

Efter att ha läst detta blev det väldigt tydligt för mig varför jag blev så attackerad av min sockersöte bekanting. Mitt sockerfria dryckesval måste helt enkelt ha triggat en episod av kognitiv dissonans i honom.

I boken Omställningen som jag nämnde ovan så beskriver författaren ganska många intressanta tankar om kognitiv dissonans och klimatfrågan. Han menar att folk bryr sig i allra högsta grad, men att de helt enkelt inte vet var de ska göra av sin oro.
Rent intellektuellt kan de flesta av oss räkna ut att världen är på väg åt pipsvängen. Och enligt de forskare som försöker förstå sig på detta så handlar det alltså inte om ignorans när vi bara låter det ske, utan om att vi helt enkelt vill försvara oss mot det för att det är alldeles för obehagligt.
Klimatångesten blir för stark och skuldkänslorna tar över.
Vi blir så illa tvungna att blunda för att överleva.
Enligt författaren så är det den här typen av förträngning som dominerar klimatförnekelsen i västvärlden idag, och då syftar han alltså inte till den ideologiskt laddade förnekelsen av klimatforskingen, utan en mer subtil och betydligt mer utbredd form av förnekelse.
Inte en bokstavlig förnekelse, med andra ord.
De flesta av oss accepterar nämligen klimatforskningens budskap. Och det är där denna kognitiva dissonans kommer in i bilden, som hjälper oss att förtränga konsekvenserna av budskapet.
Det är ett samhällsfenomen, där alla hjälps åt att förtränga klimathotet. En socialt konstruerad förträngning – ett slags kollektivt självbedrägeri.
Vi vill helt enkelt bara få vår vardag och världsbild att hänga ihop, och minska de dissonanser som uppstår.
Trots rekordvärme och extremväder så intalar vi oss att det säkert inte är kris riktigt än.
Det kommer säkert hända någon annan. Kanske i Afrika. Och vi i Sverige bär ju inte huvudansvaret, kolla bara på utsläppsjätten USA. Och kineserna. Sverige sköter sig ju kanonfint. Osv, osv.

Jag som bloggar och delar inlägg om miljöhot och annat kan vittna om att man blir ganska tråkigt bemött när man ”kommer med en massa tråkigheter”. Och jag gissar att flera utav er kan känna igen det bemötandet?
De flesta vill helt enkelt syssla med sin förträning ifred och klarar inte av att man håller upp en spegel framför näsan på dem.
Och det är väl inte så konstigt, tänker jag. För vem orkar med att man kommer och viftar med ett en stor skuldflagga i nyllet stup i kvarten?

Men kom igen, klimatfrågan har en enkel lösning så det finns faktiskt ingen anledning att gå omkring och förtränga skuldkänslor.
Om vi slutar med fossila bränslen så är ju allting fixat och klart.
Men detta känns för många som en omöjlighet, och de flesta förstår inte hur deras eget agerande skulle kunna göra skillnad, och ser därför ingen anledning att förändra någonting.
Det är ju ingen idé att bry sig om det ändå inte går att förändra något och om man ändå bara mår dåligt.
Många känner hopplöshet och vanmakt.

Till alla dem som känner på det här viset så vill jag verkligen rekommendera boken Omställningen.
Jag som är dramatiskt lagd och ofta tänker som rena domedagsprofeten kan faktiskt för första gången på länge känna en riktig framtidstro efter att ha läst den. Andra halvan av boken är nämligen fylld av hopp, där författaren beskriver att vi står inför ett skifte där fossila bränslen utmanas på allvar. Priset på solenergi har sjunkit kraftigt vilket har fått oljebranschen att skälva. Mänsklighetens framtid kan vara räddad om vi stöttar utvecklingen av förnybar energi:

”Om tillräckligt många nyckelländer satsar på att elda på det förnybara – och tillräckligt många nyckelländer börjar dra åt snaran runt kolet och det fossila – ja, då kan en fortsatt explosion för det förnybara följas av en implosion av kolet och det fossila. Till slut passeras en tröskel – tekniskt, finansiellt, politiskt, ja, rent moraliskt – då de gamla systemen kollapsar.”

Detta är alltså en möjlig väg ur den kollektiva förträngning som präglar vår värld. Men då gäller det alltså att veta vilka som försvarar det fossila systemet – och absolut inte stötta dem.

Vi står inför en rejäl omställning, men vi behöver inte blunda och förtränga, för det finns faktiskt hopp om att allting kan gå i rätt riktning.
Det här kan faktiskt gå bra. 

Omställningen är en sylvass klimatbok om den gröna energirevolutionen som jag tycker att alla genast ska införskaffa och läsa, om ni inte redan har gjort det. 
Och jag vill som vanligt gärna veta vad ni tycker!

 

/Annie